Hej hej.Jaha, då har man bara ca 6 veckor kvar till beräknad förlossning, LÄNGTAR ju sönder måste jag säga. Vill bara att graviditeten skall vara över nu och att du ska komma och ligga på mitt bröst min lilla fnuttefis.
De första månaderna av min graviditet var hur jobbiga som helst. Jag var illamående konstant och så fruktansvärt obeskrivligt trött alltså, kunde sitta och somna i princip vart som helst, är ju egentligen ett under att jag inte somnade stående ibland också, haha. Mellan tredje och fjärde månaden gav det sig och jag kände hur illamåendet gav med sig och hur energin växte igen, hur gött som helst. Men tyvärr varade det inte så länge.. I fjärde eller femte månaden kom illamåendet tillbaka och det var nog de jobbigaste och hungrigaste veckorna i mitt liv. Mellan sjätte och sjunde månaden så gav illamåendet med sig en aning igen men har ännu inte försvunnit helt, och energin började sakta sakta tömmas igen. Nu så här sju och en halv månad in i graviditeten så känner jag mig helt utmattad. Och att kroppen nu förbereder sig för förlossningen är ett muskelarbete jag känner av intensivt, inte smärtsamt direkt, utan mer obehagligt och jobbigt. Börjar hur som helst bli tokig nu på denna magen, den är ju hur mysig som helst och kommer verkligen sakna mitt armstöd/min godis hylla, men jag längtar verkligen tills det är dags. Känner hur tålamodet börjar springa ifrån mig.. Vill ju sniffa bebis nu, ha den sovandes på bröstet, få höra hur mitt barn gör små läten ifrån sig, känna hur dens lilla hand kramar om ett av mina fingrar, jag vill ha ut dig nu helt enkelt! Längtar ju ihjäl mig verkligen.
Är jag rädd då? Nej, eller ja, svårt att förklara.. Detta är ju definitivt den största händelsen hittills i mitt liv och det kommer ett stort ansvar till, visst är jag lite nervös och orolig för hur det kommer gå men för att vara helt ärlig tror jag att det kommer gå hur bra som helst, jag brukar klara av mina utmaningar sedan har jag världens bästa omgivning just nu där jag känner mig trygg och har mängder med stöd. Ta åt er mina hjärtegull för ni ska ha all creeds i världen för stödet och kärleken ni ger mig, jag kanske inte är så bra på att visa min tacksamhet men ni ska veta att jag är sååååå tacksam som fått turen att dela mina dagar och händelser med er, ni gör min dag allihop på erat sätt.
Idag då så känner jag mig sliten och lite mörbultad, satans unge till att sparka revben. Har legat på soffan de flesta av dagens timmar, varit ute med Rasmus och gått och snart ska vi ut en pyttesväng igen så han kan få tömt sin enorma urinblåsa, otroligt vad mycket han kan kissa för att vara så liten. Har även varit ute en sväng och kört moppe, det kändes ganska fritt och skönt faktiskt. Tog mig en tur runt byn och stannade till hos en väldigt nära vännina till mig och tog en kaffetjöt, det var trevligt och behövande känner jag nu i efterhand. Gubben är på äventyr och kommer hem först ikväll så jag tänkte ju då försöka hinna diska och tvätta lite innan dess, men med denna ryggen så kanske jag får avvakta tills imorgon. Nu ska jag snart göra lite te och en eller två knäckemackor, kolla lite tv sen börja fixa om ryggen gett med sig lite tills dess.
Vill bara påpeka att min gubbe är världens bästa och i hans famn är jag tryggare än någonsin förut, jag älskar dig, och varje dag med dig, it's amazing.
Ciao Maddis.
